CRISTINA GOTTFRIDSSON Författaren


Foto: Andreas Hillergren
CRISTINA GOTTFRIDSSONSverige

Cristina Gottfridsson (född 1959) debuterade på Malmö Dramatiska Teater 1994 med pjäsen Hill och Gargamella, och har sedan dess skrivit ett 40-tal pjäser uppförda på teatrar runt om i Sverige och utomlands. Hon skriver pjäser såväl för barn och ungdomar som för vuxna.
Hon har spelats på t ex Varietéteatern Barbès, MOOMSteatern, Malmö Stadsteater, Helsingborgs Stadsteater, Norrbottensteatern, Luleå, Stockholms Stadsteater, Kungliga Dramatiska Teatern, Stockholm, Riksteatern m fl. Hon är översatt till tyska, engelska, franska, ungerska, danska och norska. I mitten på nittiotalet var honanställd som husdramatiker på Malmö dramatiska teater, under Staffan Valdemar Holms ledning.

Följande text är hämtad ur Samtal om dramatikers arbete, under ledning av Theresa Benér, Teaterhögskolan i Malmö, oktober 2014

”Cristina Gottfridsson:  Nu har jag skrivit mer än 40 pjäser, för barn, mellanstora barn, vuxna… Från mycket absurda, minimalistiska saker till stora spretiga pjäser. Jag har mycket svärta, men jag tycker det är viktigt med humor också. Det använder jag som kontrast. En av mina svåraste pjäser var på temat när barn mördar barn, Strypartösen. De värsta och svåraste sakerna kan vara komiska, fast de är otroligt smärtsamma. Jag brukar säga att det är skillnad på att vara rolig och komisk. /—/ Sen är jag rätt anarkistisk. Jag tycker att en historia kan berättas upp och ner och fram och tillbaka och ut och in. Så länge man utgår från situation-relation-aktion kan man göra vad som helst. Jag tycker om när det är spetsigt, skaver hellre än gör något för sött. Mitt eget konstnärstemperament kan vara lite vilt. /—/
Cristina arbetar mycket med kulturella markörer i dialogen. Hennes gestalter har ett väldigt konstruerat språk. Det ger en intressant distans.
Cristina: Ja, jag är ingen naturalist. När jag började skriva var jag aktiv i kvinnorörelsen. Men där fanns något förljuget, att kvinnor var goda och män onda. Samtidigt hade Thatcher och Indira Gandhi satt igång krig. Därför började jag vara vulgär och rå, för jag ville ge motbilder, protestera.”