”Det handlar om besattheten som drivkraft, om hur det till synes besinningslösa alstras fram i en människa i ett slutet system av ekon, upplevelser och minnen. /…/ett porträtt av en kvinna genom en rad poetiskt distinkta scener som skildrar hennes möten med andras död och våld, där hon till sist står inför sitt eget gränslösa våld. Emma Broström har ett osentimentalt språk som med känslig precision kvarhåller och utforskar enskilda erfarenheter, som rädsla, ensamhet och hat. Hon frilägger dem, försöker inte sammanbinda eller förklara. /…/ Det är djuplodande, allvarlig och riktigt bra teater.” / Tersesa Bernér, SvD