En dag blir det plötsligt svårt att få kontakt med farmor. Hon känner inte ens igen sitt barnbarn. Alla pengar hon har på banken tar hon ut och gömmer i madrassen, i kakburken och på andra möjliga och omöjliga ställen. Så glömmer hon bort var hon lagt dem.
”När jag var liten blev min farmor plötsligt virrig. Ena dagen var hon lite bättre, andra dagen sämre igen. Jag var rädd för sjukdomen som jag inte förstod. När jag blev vuxen och min mor var gammal blev hon plötsligt virrig. En dag kände hon inte igen mig. Hon gömde också sina pengar, för hon trodde att jag skulle ta dem. En läkare gav henne penicillin och faktiskt blev hon frisk nästan genast. När hon var bättre kunde vi skoja om det som hon sagt. Men så kom sjukdomen tillbaka, mer och mer, och till slut hjälpte inga mediciner. Det kan vara bra att förbereda sig på att sådant kan hända. Att våga tala om det och att våga skämta om det.” /Ulf Nilsson
#generationer