En starkt personlig text av Ann Heberlein. Här ger hon sig in i en fördjupad diskussion om Guds existens. Han talar om ondskan och godheten, hon diskuterar framför allt kvinnas roll, hennes underläge inför mannen och det manliga våldet som ständigt hot.
ur GUD:
”… Tycker du att jag är orättvis nu, Gud? Det kanske jag är. Det hoppas jag att jag är. Jag vill att du ska älska mig. Jag vill att du ska beskydda mig. Du finns ju därute någonstans, och jag hoppas att du hör mig. Det finns ju också Gud, stunder när du är närvarande. Goda stunder. Dom är bara alltför sällsynta. Jag klamrar mig fast vid dom, vid minnet av dig, som om du skulle kunna rädda mig.Kanske, Gud, blir jag en dag så stark att jag kan lämna dig. Inte för att jag inte tror på dig, utan för att du inte är bra för mig. Till dess, Gud, fram till den dagen väntar jag på dig.”