Heterofil är en pjäs om hur vi normaliserar och marginaliserar beteenden, sexuell läggning, utseenden och handlingar och om hur normen alltid tillåter sig att inte förklara sig. Den försöker ta tillbaka makten genom att benämna den som tillåter sig att inte benämna sig själv.
Samtidigt, och under pjäsens gång, i oförrättens vrede och i blottläggandet av de våldsamma maktstrukturer som präglar en vit, heterosexuell, patriarkal struktur, skildras också konflikten och smärtan i att själv bli den som övertar kontrollen över språket, där medvetenheten om den positionen blir outhärdlig att bära.
Heterofil skrevs 2008 och hade sitt uruppförande 2009 som en heterosexuell cabaret. I pjäsen undersöker Ouzounidis språket som ett maktmedel som pressar och tvingar in verkligheten i en ny position. Tre kvinnor, iklädda objektets attribut, sitter och diskuterar språkfilosofiska frågor. De är klädda som prostituerade, symbolerna är slitna, klyschiga, teatrala. Attributen är förfallna, inte förskönande. Skådespelarna är iklädda objektets symboler, men förhåller sig i varje sekund som subjekt. Deras samtal utspelar sig under pjäsens gång som en faktisk gestaltning av språkets våldsamhet och maktstrukturer, men också av dess möjligheter att producera nya maktordningar, där själva språket spelar huvudrollen och får iscensätta sina egna möjligheter.
”…raljerande, bitande rolig…som rytmiskt för en omvänd, icke heteronormativ debatt, där avfyras snabba replikföringar om kopplingen mellan vår innersta natur och det språk som uttrycker våra känslor och begär mot omvärlden…ett furiöst ,besinningslöst utbrott mot själva språket….en frustande uppgörelse om rätten att få vara människa.” -SvD
”Ironin är så listigt förvänd och virtuost verbaliserad att man inte hinner fnissa till förrän det är för sent.”- Expr.
”Skimrande cabaret!…strålar utifrån en frustration, inte bara över den ytliga förståelsen av sexualitet och kön, utan över den förenklade hållningen till allt som har med gränser att göra,..Dynamiken i Christina Ouzounidis text är ingenting annat än hänförande.” -KVP