Ett ungt par, kvinnan är gravid, reser hem till hennes föräldrar i avsaknad av ett eget hem. Vi möter hennes familj, modern, systern, fadern, och efter en stund dyker hennes tidigare älskare upp. ”Namnet visar en dramatiker som är i färd med att finna sin form i det gränsland där realismen slår över till sin motsats. Detta är teater som börjar i en realistisk vardagssituation och i språkliga trivialiteter… men som överskrider realismen genom att låta både situationen och orden utvecklas på ett nytt sätt. Utslaget blir både roligt och absurt och samtidigt nästan groteskt… Efterhand som stycket utvecklar sig, blir man mer och mer förbluffad över hur mycket osagt som blir sagt.” (Dagbladet, Oslo) Jon Fosse fick Ibsenpriset 1996 för denna pjäs.