”/…/ Henning Mankell visar att teater om politik inte alls behöver vara trist. Trots att stycket börjar med en dessillusionerad SSU:ares självmord, är det en underhållande föreställning som väntar. Motivet är allvarligt och relevant i ett land där politikerföraktet blivit lika mycket basvara som mellanmjölken.” (GP)