PELLE SVANSLÖS Pjäser

”Naturligtvis behöver Gösta Knutssons Pelle Svanslös ingen presentation. Men kanske musikalen om Pelle Svanslös kan behöva ett och annat förklarande ord.
För det första hade jag väldigt roligt när jag läste böckerna. Och så hade jag väldigt roligt när jag började dramatisera. Mitt huvud var fullt av kattor. De formligen krävde att få scenisk form. Men eftersom vi hade många musikaliska skådespelare på teatern ville jag göra en musikal av pjäsen. Så en del av den dramatiserade texten skulle bli sånger. Jag började alltså en ivrig korrespondens med både Lars Huldén och sedan i ett senare skede med Ilkka Kuusisto. Med båda hade jag jobbat tidigare, så en färdig kommunikation fanns. Speciellt festligt var det att skriva till Lars. För varje sång gav jag en utförligt skriven dramatisk situation och berättade vad sången skulle innehålla i skeende och information. Till svar fick jag underbara och underfundigt poetiska visor somt alltid till punkt och pricka motsvarade mina krasst formulerade dramatiska behov. Det kunde hända att jag några gånger uttryckte min genans över att jag på detta sätt påtvingade en stor poet att skriva just det jag ville, men fick svaret att det var bara roligt att vara tvungen att hålla sig till givna omständigheter. Det var ju trösterikt att även Lars Huldén tyckte det var roligt och hur som helst var det himla roligt att läsa dikterna. Nästa steg var att de skulle tonsättas av Ilkka Kuusisto. När jag frågade Ilkka hur arbetet framskred, fick jag veta att det inte var någon konst att tonsätta dessa dikter, det var bara roligt, för dikterna hade redan sin egen inneboende melodi.
Jag antar att Gösta Knuttson också hade roligt när han skrev böckerna om Pelle Svanslös.
Inalles var vi alltså fyra personer som roade oss med att arbeta med kattor. Och slutresultatet är roligt på många ställen, i synnerhet Bill och Bull är roliga och Frida är rolig, för att inte tala om Storväxta Beatrice. Men det blev också en pjäs med mycket allvar. Om det svåra att vara annorlunda, att skilja sig från mängden, om hur lätt det är att vara elak, om hur mycket mod det krävs för att trotsa gruppens krav och välja själv och till slut om hur stort det är att möta kärleken.
Jag behöver kanske inte påpeka att sedan när vi började repetera så hade vi också roligt.
Och om detta kan följande recensionsutdrag vara ett slags bevis:
Men innan ni läser dem, vill jag bara berätta att samma kattmusikal har sedan dess spelats ett otal gånger på finska på olika teatrar i Finland och roat publiken, kan jag hoppas.”/
Anneli Mäkelä – dramaturg, regissör

Uruppförande på Unga Teatern, Finland, den 8.2.1994

För alla åldrar, från ca 5 år uppåt
Pjäsen kan göras av nio skådespelare och en mångkunnig musiker.