En dubbelbottnad och vacker monolog skriven med ett rent, poetiskt språk. En kvinna berättar om sitt förhållande med en gift man, ömsom talar hon till honom, ömsom till sin väninna Anne och ömsom talar hon för sig själv. På helgerna brukar mannen ta henne med till sitt sommarhus vid havet. På sängkanten ger han henne tabletter så att hon ska kunna sova hela dagen tills han kommer tillbaka till huset fram mot kvällen. Tabletterna har han tagit hand om så att hon inte ska ta för många. Hon har drömmar om dans, men i den verklighet som omger henne finns ingen rörelse eller förändring. Med sin följsamhet verkar hon ställa sig vid sidan av livet. Och kanske är det i själva verket så att varken mannen eller Anne existerar. De två gestalterna tycks smälta samman i kvinnan som berättar - Jag uppfinner det jag ser, säger hon.
Totalt 1 roll | Rollfördelning: 1 kvinna