KRISTINA LUGN Författaren


KRISTINA LUGNSverige

Kristina Lugn, 1948-2020. Poet och dramatiker.
Hon debuterade 1972 med diktsamlingen Om jag inte och med samlingen Bekantskap önskas med äldre bildad herre (1983) fick Kristina Lugn sitt publika genombrott.
Hennes debut som dramatiker kom med pjäsen När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna 1986. Därefter kom hennes dramatiska produktion att bli rik och egensinnig och består nu av närmre trettio pjäser.
1997-2011 var hon konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, och 2006 intog hon stol nr 14 i Svenska Akademien.

Bland de många priser och utmärkelser Kristina har fått kan nämnas Selma Lagerlöfs litteraturpris 1999, Bellmanpriset 2003, Övralidspriset 2009, De Nios stora pris 2011 och Karamelodiktstipendiet 2014.

Dramatikern Kristina Lugn kan sägas ha renodlat det absurdistiska draget hos poeten. Det som pågår på scenen och förefaller vara samtal är snarare parallella monologer. De ofta kaotiska men retoriskt elaborerade replikerna faller tungt och utan mottagare. Ingen hör egentligen vad den andra säger.

Idlaflickorna och Nattorienterarna är typiska för denna generella tendens i författarskapet. I den förra befinner vi oss vid ”Gardasjön” tillsammans med de åldrade hemmafruarna Lillemor och Barbro som simmar runt i minnets tämligen grumliga vatten. I den senare är det de betydligt yngre kvinnorna Vera och Bricken som vandrar runt i den nattliga staden och funderar över livet, förvirrat, sökande, eftertänksamt, frustrerat. Helt otypisk, och ett nytt steg i författarskapet, är Katarina den Stora, en kvinnlig härskarmonolog från en ensam drottning i en värld långt ifrån redo för kvinnlig makt.

Med Hoppas jag hinner hem flyttas vi rakt in i ett högaktuellt samtidsdrama. Den äldre Annika är en ensam och fattig pensionär men har kommit till tals med sin ensamhet via läsningen av stora författarskap. Dessvärre bor Annika i en attraktiv hyreslägenhet i en bostadsrättsförening som gärna vill komma åt hennes lägenhet. Den yngre grannen Anna är drivande bakom den kontinuerliga höjningen av Annikas hyra. Eftersom Annika inte vill förstå budskapet tvingas Anna ta till mer drastiska medel, och det uppstår en märklig, tung, mycket kvinnlig och mycket allmänmänsklig maktkamp mitt i vår egen tid.

Återkomsten till poesin efter fjorton år – diktsamlingen Hej då, ha det så bra! (2003) – är av allt att döma inte det slutgiltiga avsked till poesin som titeln tycks göra gällande. Tonen känns igen och har förstärkts av teaterhantverkets relativa konkretion. ”Människorna lever bara ett / känslokast / från avgrunden”, som det heter, och ”Jag är inte / en schlager. / Jag råkar bara handla / om samma saker”. Och det är väl därför Kristina Lugns popularitet är så grundmurad, trots den bitvis komplicerade poetiska språkformen. Hennes författarskap borrar sig ner i just de allmänmänskliga områden som gör schlagern så populär. Man kan nog säga att hennes författarskap skänker tröst: ”Det är ett sorgearbete att leva. / Om man inte förstår det / blir man aldrig glad.”

Text: Jan Arnald