”Och jag vill påstå att Becketts bästa drama är den relativt sällan spelade radiopjäsen ”Alla dem som falla”. /…/ Här finns en mörk tematik, utsagd eller bara antydd: åldrande, ältande av det förflutna, dödens närvaro i livet. När vädret plötsligt försämras under den vackra sommardag pjäsen utspelar sig i så ”sveper det sig”. När den fetlagda Maddy Rooney inte kommer upp i bilen hon får skjuts i så säger föraren att han kan garantera att hon till sist kommer ner, det vill säga i graven. Pjäsen vimlar av anspelningar liksom i förbigående på sjukdom och död. Men i själva den uppslupna, vitala språkliga stilen i pjäsen, har ”Alla dem som falla” en alldeles särskild livsbejakelse. Och huvudrollen Maddy är en av Becketts mest minnesvärda personer. /…/ I den kanske vackraste av sina monologer säger hon när hon på nytt blivit lämnad ensam: ”Tro inte för ett ögonblick att mina lidanden skulle ha upphört bara för att jag håller mig avsides. Nej. Hela scenen, kullarna, slätten, kapplöpningsfältet med sina kilometer efter kilometer av vita staket och sina tre röda läktare, den lilla stationen vid vägen, ni själva, ja till och med ni, och över alltihop denna molniga himmel, jag ser alltsammans, jag står här och ser alltsammans med ögon … Rösten bryts … genom ögon … å, om ni hade mina ögon … så skulle ni förstå … allt som de har sett … utan att titta bort … det här är ingenting … ingenting … vad gjorde jag av näsduken?” /Carl-Johan Malmberg, SvD
#beckett