Han har klarat av morgonen. Fått hjälp av sin fru att göra sina manliga bestyr. Skrapat av ansiktet mot asfalten, så att hans fru inte skulle känna igen honom, när han följde efter henne till jobbet. Nu gäller det bara att hålla paniken stången tills han ska hämta barnen på dagis klockan tre. Gabriel föreställer sig att det värsta ska drabba honom, så till den grad, att gränsen mellan föreställning, och vad som sker osäkras. Han verkar ha någon sorts tillit till språket, men det kanske är en illusion.
”Martina Montelius har skrivit en mästerlig monolog.” (Svenska Dagbladet)