Till slut tycks det bara finnas en väg ut, och det är för att båda tagit den som de sitter här nu och brottas med skulden. Och de visar på två olika förhållningssätt. Ellen tar det svartvita; hon har bestämt sig för att hon inget ångrar och att mannen var ondskan renodlad. Gerd har svårare att döma, hon försöker förstå mekanismerna, minns de goda stunderna och att han for illa som barn – var det inte bara hans fel? Därmed har hon också svårare att gå vidare. Tänk ändå att vara en guldfisk och bara minnas i tre sekunder – inga minnen, ingen skuld.
Så är detta inte bara en skickligt gjord och genomförd pjäs, utan också teater i den ursprungliga rollen som vägledare i allas vårt livslånga arbete med att väga rätt och fel, bra och dåligt. I en tid där många saknar ett självklart forum för sådana resonemang, och söker mening hos allt från konsumtion till internet till terapeuter, är det märkligt att så många ännu inte har upptäckt teatern.”