Fyra pojkar startar ett band. Ingen kan spela. Ner i den klaustrofobiska replokalen i källarplan kommer flickan tillsammans med gitarristen, hon tycker det är obehagligt, hon vill gå, de bestämmer träff senare på fiket. Men innan hon hinner gå kommer trumslagaren. Han uppträder som om de var ett par, han och flickan. Och nu går flicka slutligen. När de övriga bandmedlemmarna dyker upp är stämningen minst sagt tryckt. Gitarristen tycker att trummisen är så urusel så man inte kan jobba med honom, och trummisen tycker det är urtjatigt att höra gitarristen spela sin enda låt om och om igen. Det är krig.