TALA TILL MIG OM REGNET Pjäser

”Scenen: Ett möblerat rum mitt på Manhattan, väster om Eighth Avenue. På en tältsäng ligger Mannen i skrynkliga, inte helt fräscha underkläder och stretar för att vakna, suckande som en man som gått till sängs mycket berusad. Kvinnan håller en stor halvliter ölsejdel eller så full med vatten, som hon skakigt tar små ryckiga klunkar ur, som en liten fågel. Bådas ansikten är unga och härjade, som ansikten hos barn i ett svältdrabbat land. Deras sätt att tala rymmer en sorts hövlighet, ett slags ömtåligt ömsint formalitet, likt två ensamma barn som vill bli vänner – men ändå kan man få ett intryck av att de har levt länge i denna intima situation, och att föreliggande scen och dialog mellan dem utgör en upprepning av något som ”tagits om” så många gånger att dess rimligt tänkbara, känslomässiga innehåll – till exempel förebråelse, besvikelse, ånger och botfärdighet – blivit totalt utslitna, så att ingenting finns kvar utom accepterandet av något hopplöst ohjälpligt mellan dem, som ingen av dem tror sig kunna ändra på.”