Också i den vuxnes backspegel ter sig barndomen som en förfärande ort. Det framskymtar, till exempel, då en medelålders kvinna i monodramen ”Var är Holger, Harald och Herrman?” (2004) får återberätta ett minne i pjäsens slut, egentligen först efter det som vi i publiken uppfattar som monodramens slut. Kvinnan gör rentré och säger att hon bara vill berätta en sak till, om sig och sin pappa. Hon var så glad och stolt. Hon skulle få gå på bio med pappa; pappa som var så upptagen, bara hon och pappa. Han hade köpt biljett i förväg, så det var säkert att de skulle få plats. Hand i hand vandrar de till biografen, pappa och hon. Det är lång kö, det är många som vill se den här filmen. Men det är ingen fara, pappa har köpt biljetter, han har dem i handen. Så stoppar han ner biljetterna igen och säger att nu skall vi gå hem, utan att se filmen. Pappa hade tagit sig tid för att hon skulle lära sig att känna hur det är att bli besviken. (ur Björn Sundbergs artikel i SvD)